En oväntad stor andel av Sveriges föräldrar fortsätter att som tidigare generationer låta döpa sina barn. Human-etiska förbundets alternativ till dopet med oreligiösa namngivningsceremonier är än så länge inte i närheten av att kunna konkurrera med kyrkan i detta avseende. Varför, kan man fråga. Vad betyder dopet för de föräldrar som begär det? Och vad betyder det för den kyrka som utför det?

När vi får barn inträffar det mest betydelsefulla och omvälvande i våra liv. Med ödmjukhet och en känsla av vördnad inför livets stunder inser vi att allt är en gåva. Det egna livet - det nya livet. Var kommer det ifrån? Vem är det som ger det här till mig? Min Gudstro kan se ut på många sätt. Men i dopet riktar sig nog många till honom bara för att säga tack! Tack för gåvan, för förtroendet, för livets under....

Gode Gud, om du finns, var med detta oskyddade barn på dess farliga vandring genom ett bräckligt och oförutsägbart liv, det är säkert också vad många föräldrar tänker och känner i dopets ögonblick. Och dopet är faktiskt Guds och därmed hans kyrkas konkreta svar på den bönen. Ofta tänder prästen vid dopet barnets dopljus på påskens uppståndelseljus som står i kyrkans kor. Bara för att markera att den Gud vi aldrig får se medan vi lever ändå har gjort sig tydlig för oss genom den Jesus av Nasaret som bevisade Guds närvaro i våra liv genom att besegra döden och visa på en väg vidare.

Så när vi på något sätt överlåter barnet i Guds välsignande och barmhärtiga händer i dopet, så finns Guds svar där: “Välkommen! Det är jag som har gett dej livet! Du är mitt eget älskade originalkonstverk! Jag finns bredvid dig, hela tiden, hela livet, och sedan också.”