Det är en långt text du har famför dig! Skriv gärna ut den och läs den med eftertanke. För den som kämpar med sitt böneliv är den värdefull. Själv har jag fått en hel del till livs när jag hade boken som kvällslitteratur. Mitt hjärta fröjdade sig över det enklaste, centralaste som ändå kräver en hel del av oss; att umgås med vår frälsare och Herre i bön. Det Herren kräver av oss är möjligt konstaterar författaren. (Vill du i stället läsa den i Adobe reader kan du ladda hem filen leva.pdf)

Utdrag ur René Voillaume

(s 60-69)

Vårt ständiga bekymmer är att komma underfund med hur vi i vårt liv skall kunna skapa förutsättningar för en äkta bön och hur vi sedan skall bära oss åt för att hängivet kunna ägna oss åt den. Det har kanske t.o.m. hänt oss att vi i vissa stunder tvivlar på att detta är möjligt. Inför allvaret i detta problem känner man sig ibland som vid början av en helt okänd väg, en fruktansvärt smal stig. En av de viktigaste invändningar som görs mot vårt liv är tröttheten, bullret som för det mesta förorsakas av långvarig och svår fysiskt ansträngning omöjliggör varje möjlighet till ett äkta böneliv. Detta är ett alvarligt problem för oss och för otaliga fattiga människor, som för att kunna leva blir slavar under ett ofta nedbrytande arbete. Det måste finnas ett svar på denna invändning. Gud driver oss att mer och mer fullständigt dela de fattigas lott på samma gång som han i våra själar fördjupar sinnet för vår kallelse till bön. För övrigt förefaller det av evangeliet att döma inte som om Jesus av bönen ville göra något sällsynt, reserverat för folk som förfogar över det lugn och den erforderliga ledighet som måste till för en fruktbar meditation: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor… så skall ni finna vila för er själ" (Matt 11:28-30)
Ja, vi måste finna oss i att under den tid vi avsatt för bön vi för det mesta är ur stånd att meditera, att tänka efter. Detta är helt enkelt fråga om att undersöka om det finns en annan väg för oss att komma Gud nära.
Under en allt efter omständigheterna kortare eller längre tid kommer det att vara normalt, t.o.m. lämpligt att vårt samtal med Gud börjar med ett slags utbyte där tanke, fantasi, känsla är engagerade. Men därefter bör detta samtal tränga in i en zon av vår personlighet som befinner sig långt utanför känsla, bilder, tänkande. Låt oss i början av vårt böneliv - och det är en början som kan vara länge - öppna evangelierna eller vår bibel inte så mycket för att meditera över de gudomliga orden utan snarare för att uppehålla oss där i ljuset från dem genom att sakta läsa några verser om och om igen utan att analysera dem, utan att diskutera dem med oss själva. Allt detta är enkelt gjort och går att förena dem med den tunga tröttheten efter arbetsdagen. Till denna "början" gör man rätt i att ibland återvända - också mycket långt fram - medan man är på väg.
Framför allt bör vi inte klamra oss fast vid några som helst hjälpmedel. Vi går fram till Gud med hela vår varelse, sådana som vi är. Vi är på väg till honom i första hand genom allt vårt mänskliga handlande som genomsyras av nådens närvaro. Men redan nu och allt mer och mer är det tron, hoppet och kärleken som är levande i oss och för oss till Gud själv. Här behövs mycket mod. Man måste dock veta att denna praxis inte är avhängig av de hugsvalande känslor som kan förekomma. Det är nog för oss att veta att vi är Guds barn och att vi vill ge oss åt Gud den finaste delen av vårt väsen är inte den som vi kan uppleva. Så lyckas vi att på ett genuint sätt pröva tron, hoppet och kärleken. Detta är redan sann bön, om också utblottat på allt. Kanske kommer Herren då själv för att fullborda sin barmhärtighet i oss. Det är inte nödvändigt att vi själva märker det. Vår bön är aldrig mer verklig, mer djup än när den äger rum utanför känslans medvetandesfält. Den sanne bedjaren förlorar sig själv ur sikte, hans blick är endast hos Gud och är uteslutande en blick av tro, hopp och kärlek. Inte någonting som har med sinnesförnimmelser och ofta inte heller känslor att göra kan ge tröst. Vi tycker oss sakna tillförsikt och allt stöd rycks undan, men då börjar vi fungera på det egentliga gudomliga planet. Vi tror att vi är på fel väg och det är just då som vårt liv till slut ordnar sig som Gud vill. När vi fortsätter vår vandring tvingade av tron allena, när vi bidar inför Herrens närvaro i sakramentet utan att längre veta varför eller hur, när vi utan den minsta lust att hjälpa andra ställer oss till medmänniskors tjänst, när evangeliets eller liturgins ord tycks sakna all lockelse och all emotionell dragningskraft, då är det som - om vi varit trogna och Gud vill det - trons mysterium fullbordas i oss och vi börjar tränga in i den zon i vår själ, Där det gudomliga livet uppstår. Det är endast i ljuset av detta perspektiv och i övertygelsen om dess sanning som det är meningsfullt att tänka över bönens problem.
Att meditera är alltså inte att be. Detta innebär inte att meditationen inte har sin uppgift: den kan vara förberedelsen till bönen och är förvisso för många inkörsporten till den. Men meditationen är inte bön, försåvitt omständigheter som är beroende av vår vilja tvingar oss att ta en annan väg. Ty det finns en annan väg. Meditationen kan t.o.m. ibland bli ett hinder för bönen, liksom en skärm mellan Gud och oss, en alltför lätt väg som inbjuder oss att gå och driva.
Gud kan endast komma oss till mötes i den mån kärleken är en verklighet i oss, och den återfinns endast på den rena trons väg. Denna stig går genom mörker där man avkläds såväl förstånd som känsla. Ett sådant avklädande ligger inte bara i reningens själva natur utan också i det sätt, som Herren Jesus vanligen handlar på, då han inte kan närma sig oss utan att sveda oss med sin smärta och sitt kors. De som går vägen över meditation måste med nödvändighet komma till denna punkt. Om de är uthålliga, kommer den helige Ande när hans stund är inne att bryta sönder den alltför rationella ordningen i deras "andliga liv" och göra all meditation omöjlig för att tvinga deras vilja att utanför alla föreställningar och känslor helt inriktat sig på Gud. Ty lika litet som meditation är bön, lika litet är känsla bön. Känslan är obeständig, den är bara till nytta i början för att sätta igång viljan. Ty den sanna kärleken bor i viljan.
Vi måste fast tro på det verkliga i bönen: vägen till föreningen med Gud ligger utanför känslor, ord, föreställningar. Man bagatelliserar alltför mycket bönens verklighet, man har inte en tillräckligt hög tanke om den. Man tror inte tillräckligt starkt att Gud verkligen kan komma till oss för att forma vår bön. Eller om man tror på det, har man ändå en tendens att reservera framgång i bönelivet för en liten skara utvalda, för sådana som i klostren har en för meditation och tystnad lämpad ram. Skulle alltså de som av sina levnadsomständigheter är hindrade från att meditera därför också vara hindrade från att be? Står inte bönen över all reflexion? De fattiga kan inte meditera. De har inte huvud för detta, de har inte tillräcklig bildning de känner inte till meditationens mekanismer och dessutom är de alldeles för trötta. Om vi skulle dela arbetarnas liv, bör vi också dela deras sätt att be: tålmodigt, enkelt och naket i tro och kärlek ställa oss där inför Gud, vänta på honom och öppna hela vårt inre för honom just sådant det är. Vänta på hans ankomst i längtan men framför allt i känslan av vår egen oförmåga, nöd och feghet. Resultatet blir ofta en smärtsam, trög och efter vad det synes föga andlig bön. Genom denna trons ansträngning, förbunden med en kroppshållning utan nonchalans, tar sig den hunger och törst efter Gud som finns innerst i oss uttryck.
Viljan att be. Den längtar åtminstone efter Gud och bönfaller. Många dagar är denna fattigdom det enda
vi kan erbjuda Gud. Sedan kommer det an på honom att av detta göra en sann bön och ett medel att förena
Kanske måste vi vara tåliga. Alltid vaksamma och modigt uthålliga, fast vi är fullständigt kraftlösa och förslöade. För somliga kommer denna ständiga vaksamhet, när det gäller att stramt och nyktert öva tro, hopp och kärlek, att kanske vara livet ut. Gud som leder oss vet. Men vi kan, vi bör ödmjukt och oupphörligt be Herren Jesus att fullända sin gåva i oss, att själv komma och be i oss på ett outgrundligt sätt den bön som han ensam kan rikta till sin Fader. Och vi kan vara övertygade om att i den hårda fysiska tillvaro som kanske är vår en fullständigt äkta förening kan klä sig i mycket enkla former, man kan säga så "banala" att vi inte alls känner igen dem eller är medvetna om dem. Vi behöver alltså inte uppfatta vårt liv i trötthet och arbete som mindervärdigt och missgynnat, utan vi kan istället resolut välkomna det som ett privilegierat medel att luttras och - om Gud så vill - att föra oss in i den förening med honom som vi får av nåd. Låt oss gå rakt fram mot en plågsam bön i tro. Även når bristen på möjlighet att meditera beror på yttre materiella omständigheter, kommer den då i kraft av Guds handlande att bli det egentliga genombrottet för trons bön. Herren har inte lovat oss något annat. Jag är säker på att Gud när det gäller de fattiga kommer att finna behag i denna förkortade väg. Men jag tror att för att förtjäna detta Guds välbehag måste man vara ödmjuk och verkligen höra till de små.

Var inte rädda för att gå vilse på denna väg. Ni har ingenting att frukta, så länge ni tappert håller ut: Detta är t.o.m. det enda villkor som verkligen betyder något. Jesus begär inte något annat av oss. Det är anmärkningsvärt att om man summerar all Jesu undervisning om bönen finns bara en enda uppmaning: Håll ut! Vi skall inta vara rädda för att i vår bön och t.o.m. efter vår bön ha med oss en känsla av fullständig avsmak för våra svagheter, våra fel och vår nöd. Låt oss på nytt läsa liknelsen om fariséen och publikanen som bägge gick för att be i templet och låt oss förstå varför vår Herres sympati helt och hållet låg hos publikanen, blyg och medveten om sina fel. Det är t.o.m. så att ju mer hängiven vi är i vår bön, desto mer svidande och beklämmande blir vår känsla av misslyckande. Vad gör det? Låt oss inför Gud vara sådana som vi är och låt oss vara tillfreds med att be så som Gud begär av oss och inte hitta på något annat sätt. Låt oss framför allt inte försöka underlätta bönen och göra den mer "upplevbar" för oss genom att ta till en bok. Vi kommer förmodligen bara att förlora tid. Det är bara fråga om att ställa sig helt i Guds närvaro - inte i tanken, fantasien eller känslan. Ty det händer att de för oss på andra vägar - utan i en längtan som om och om igen är helt styrd av viljan. Inte sällan är det enda sätt som står i vår makt att uttrycka denna uppriktiga vilja att vara fysiskt närvarande på knä framför tabernaklet. Och detta är nog. När man ber, måste man känna till och finna sig i bönens förutsättningar. Man måste alltid ofta bege sig till bönen på samma sätt som till korset. Detta innebär en mycket djupare sanning än vi anar, ty det är just i bönen som vi blir medarbetare i den återlösning som utspelar sig på korset. Låt oss gå till bönen för att mista vårt liv, och vi kan vara säkra på att helt förverkliga Herrens vilja: "Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." (Matt 16:25)

Jesu små bröder är kallade att leva ett eget liv i en böne- och trosansträngning, som ibland bryter fram ur deras egna lidanden men oftare ur att de helt förenar sig med den fysiska och moraliska nöden hos dem som omger dem. Detta införlivande med den lidande mänskligheten hänger nära samman med framkallandet av deras bön. Det är deras uppgift att bära fram bön från hela den betungade mänskligheten som har att dra på den dagliga mödans tunga lass. Förvåna er alltså inte, mina bröder, när ni märker att er bön oftast formar sig till en smärtsam ansats, till en väntan i mörker eller till en otillfredsställd törst efter Jesus och detta i medvetande om er svaghet och totala oförmåga som vissa tider är så stark att det gör riktigt ont. Jag tror inte att det skulle ligga i er kallelse att ta emot denna böneform, där ni skulle kunna vila er och ha det gott. Av kärlek har ni förbundit er lott med de människor som mödosamt är på väg mot ljuset. Genom att öva trons bön utverkar ni för dem det minimum av tro som är oundgängligt för at de ska kunna vända sig mot Gud. När ni anstränger ert hopp som vissa tider endast med möda lyfter ert hjärta mot Jesus tröstar ni dem som misströstar. När ni hyser en kärlek som framför allt består av en aldrig stillad törst efter att finna Jesus och att allt innerligare rå om honom, när ni hyser denna sorts kärlek som mer är en längtan än en vila utverkar ni för de människor som är nedböjda till jorden en om än vag längtan efter honom som helt är kärlek. Det är i denna mening som den helige Ande verkar i ert hjärta och det är bra att veta i vilken riktning han leder er för att inte hindra hans verk i er och för att ni skall vara tillfreds med denna form av bön.
Som alltid bör Jesus vara vår förebild. Vi har en alldeles speciell kallelse att på nytt låta den bön uppstå som utgick från hans hjärta då han uttröttad av vandringar i vägdammet ansattes av fattiga och sjuka, och då alla trängdes runt honom till den grad att han inte ens fick tid att äta.
Efter den tunga och blodiga dödsångestens bön i Getsemane, bönen om hans eget offer, förenad med en kvalfull insikt i människornas nöd, samma nöd som vi stöter på och som ingenting får komma er att glömma. Vidare den bön som blev kvar som en liten flämtande låga i ett vaxljus, helt dold i hans uttröttade och sönderslagna kropp, då han släpade sig fram på stenläggningen och dignade under korset och genomled sin dödskamp. Det största verket i Jesu liv, det största beviset på hans kärlek, det verk som frälste världen, tilldrog sig inte i en fridsam bön i vila och i glädje - hur skulle det ha varit möjligt - utan i en bönens pina som inte kunde finna en lätt väg i en sönderbruten och uttröttad kropp.
Er bön är inte skild från ert liv i barmhärtighet och delande av de fattigas bekymmer och arbete. Ni har alla förstått att ni inte kan skilja detta från hågkomsten av Jesus och därför kommer det lätt över en stor längtan efter bön på samma gång som en smärtsam känsla av oförmåga. Denna önskan att be måste ni få att växa fram men framför allt att mynna ut i en böneakt. Den helige Andes verk är mångfaldigt nog för att i oss föda och uppehålla en både enträgen och ständig bön. Den bön som Jesus begär av alla människor, av alla fattiga syndare, och som vi skall syfta till med hela vår tro. Jesus gör inte narr av fattigt folk. När han begär något av oss, är det möjligt med hans hjälp. Att vi till den fullkomliga kärleken för fram publikanens bön, synderskans bön, bönen från alla de sjuka och blinda som ansatte Jesus dag och natt; det är för denna nåd vi måste öppna vårt hjärta. Då finns vår bön mitt i vårt liv och inte vid sidan av det och den kommer att där finna sin föda, därför att vi har lärt oss att betrakta allt i trons ljus med Herrens egna ögon.

Vår alltför oavbrutna kontakt med människor kommer oss lätt att glömma det. Låt oss akta oss för att under tyngden av mänskligt lidande falla för samma frestelse som apostlarna, när de bevittnade Maria Magdalenas onyttiga slöseri, när hon göt den dyrbara oljan över Jesu kropp. Jesus är för sin egen skull värd tillbedjan, kärlek; han är värd att man offrar tid på honom också när det finns de som lider och sörjer i världen. Det är i denna aspekt att man "offrar sin tid på honom" av kärlek vilken ibland uppträder hos oss i den rena bönens form ett medel att pröva äktheten i vår tro på den gudomliga transcendensen och därvid också rena vårt förhållande till våra medmänniskor. Man kommer sällan att förstå denna aspekt av vårt liv "som inte tjänar någonting till och inte är till nytta för någon" i synnerhet i en omgivning, där effektiviteten är det absoluta värdekriteriet. Ändå - förefaller det mig - kan vår bön inte syfta till kontemplation över Gudsmysteriet på samma sätt som en eremits, ty inte heller under bönen kan vi ta avstånd från själarnas tyngd och nöd som vi fortfarande känner vila på oss. Vår bön är mycket mer närstående den som Jesus bad, när han trött gav sig upp i bergen för att be i tysthet. Hur bar inte han, återlösaren, med sig deras lott av moraliskt och kroppsligt lidande som hade korsat hans väg under dagens lopp? Härigenom skall vi kanske finna fram till en renare tillbedjan. Tillbedjan är förundran inför gudomens högsta och dolda mysterium. Vi vet genom Jesus att detta mysterium är kärlek och barmhärtighet, ty det har som helhet tagit sig uttryck i inkarnationens och återlösningens gudomliga verk. En tillbedjan som väller fram ur ett hjärta som är öppet för nästan är den sanna tillbedjan.

Trots alla våra ansträngningar och all vår beredvillighet kommer vår bön ofta att vara mycket torftig, och då de nådegåvor av ljus och glädje, som den helige Ande ger oss när han vill. Är omöjliga att förutse, kommer vi ibland, kanske ofta, att bli frestade till modlöshet. Det är då vi skall komma ihåg att vår bön inte är ensam utan att vi kan och bör infoga den i Kristi bön.
Vi har försökt att ana oss till vad Jesu kan ha varit under hans jordeliv. Men Jesu bön är inte som vår. Den är Guds Sons bön. Jesu böner, orden som föll från hans läppar, tårarna från hans ögon, allt vad han gav uttryck för, allt vad han erfor, alla dessa känslor, dessa handlingar som inte upptog mer än några korta ögonblick av jordens historia - allt detta var det gudomliga Ordets bön och därför genombröt det tiden och mynnade ut i evigheten, där den blev så att säga svävande ovanför den mänsklighet som den överallt och i alla tider når fram till. Förvisso är det så i sitt nuvarande förhärligade tillstånd upphör inte Kristus att be för oss hos Fadern. Men över Jesu jordiska böner genljuder i evighet: Getsemane, korset, bönen på Tabor, bönen för Petri tro, bönen för evigheten, bönen för lärjungarna, alla Kristi böner förblir sanna, förblir liksom närvarande. Inneslutna som vi är i vårt sätt att tänka och känna i tidens och rummets kategorier, kan vi knappast föreställa oss att dylika realiteter verkligen kan existera.
Men vi kan utan att bedra oss kasta oss ner i Jesus i Getsemane, förena oss med honom på Tabor; vi kan lägga vår bön i hans bön, vi är inte ensamma.